Att förlåta är inte alltid bäst !

Förlåtelse
I mellanstadiet började de tre kompisarna plötsligt att mobba Olivia. De påstod att hon var ful, hade fel kläder och pratade konstigt. Olivia blev ledsen. Föräldrarna kontaktade skolan och kompisarnas föräldrar för att reda ut situationen. Men inget hjälpte.

Under sommarlovet hittade Olivia nya vänner. Hon kom tillbaka till skolan starkare och tryggare. Då ångrade sig mobbarna och bad om förlåtelse. Men Olivia ville inte förlåta. Den gången reagerade plötsligt skolan. Kuratorn ringde hem till Olivias familj för att övertala henne, eftersom de tre mobbarna mådde dåligt.

- Det finns en outtalad grunduppfattning om att man är skyldig att förlåta. Men man glömmer ju varför de här tjejerna mår dåligt. Det är ju för att de har betett sig illa. Genom att tjata på Olivia att förlåta lägger man ett enormt ansvar på offret, säger Ann Heberlein vid centrum för teologi och religionsvetenskap på Lunds universitet, som nyligen doktorerat på en avhandling om förlåtelse, och som berättar om Olivias situation.

Att den som förlåter är kärleksfull och god, och att förlåtelse är nödvändigt för den egna sinnesron har vi fått lära oss sedan barnsben, bland annat genom religionen och psykoterapin. Men Ann Heberlein är kritisk till det. Tvärtemot dessa läror menar hon att det finns situationer då det inte är lämpligt att förlåta, nämligen när kränkningen skadat självrespekten och upplevs som värre än den brustna relationen med förövaren. Ofta handlar det om allvarliga överträdelser, som misshandel eller sexuella övergrepp, men även om mer vardagliga för olämpningar, som mobbning.

- Olivia kände sig väldigt kränkt och vänskapen var inte viktigare än det som flickorna utsatte henne för. De ifrågasatte hennes männi skovärde.

Ann Heberlein betonar att det naturligtvis finns situationer då vi bör förlåta, så är det i de allra flesta fall.

- Om vi inte kan förlåta kan vi inte ha relationer över huvud taget. I alla förhållanden förekommer svek förr eller senare, ibland är det du som blir sviken, ibland du som sviker. Förlåtelse fungerar som ett socialt smörjmedel. Men många som ser förlåtelse som något självklart tror jag inte har reflekterat över vad det egentligen innebär.

Liksom många andra definierar Ann Heberlein förlåtelse som att överge negativa känslor, som bitterhet och hämndgirighet. Dessutom måste man börja tänka positivt om den som betett sig illa. Därför är förlåtelse inte en gåva som man bara ger utan vidare, utan en aktiv process som måste få ta tid. Om man förlåter för lättvindigt tar man inte sitt eget värde på allvar. Om man slutar vara bitter för att man inte orkar längre, så har man inte förlåtit.

- Förlåtelse handlar om att söka ett svar på frågorna: Vill jag, kan jag och bör jag förlåta?

Även om svaren på dessa frågor är individuella så tror Ann Heberlein att det finns gemensamma drag i förlåtelsearbetet. Särskilt när de gäller de känslor som rörs upp. Och dessa känslor bör man ta hänsyn till när man bestämmer om man ska förlåta.

Först blir vi arga, frustrerade och sorgsna. Vi känner oss mindre värda och skamsna, och kanske tycker vi att vi har skuld i det som hänt. Sedan kommer insikten om att det inträffade faktiskt var fel. Den insikten är nödvändig för att vi ska kunna förlåta.

- Därför är det inte så dåligt att vara bitter som många hävdar. Bitterhet kan vara en sund reaktion på att någon har ifrågasatt min självrespekt och mitt människovärde, säger Ann Heberlein.

Man har till exempel rätt att vara bitter för att man blir mobbad eller för att någon hotar en med kniv för att stjäla mobiltelefonen, menar hon. Det är nämligen rimligt att förvänta sig att man kan leva utan våld. Att vara bitter för att grannen har ett snyggare hus är där emot gnälligt.

- Bitterheten måste också vara riktad mot handlingen, inte karaktärisera hela personligheten. Fastnar man i ältande och ofta tänker på hämnd så är man inte fri från förövaren.

Om bitterhet kan vara en sund reaktion, så bör man se upp med att förlåta om man känner skam och skuld. Många som misshandlas av sin partner eller blir våldtagna skäms och undrar om de inte var lite skyldiga trots allt. Förlåter man i det läget befäster man känslan av underlägsenhet och brist på värde. Det finns också en risk att man förlåter för att man inte har något annat val.

- Förlåtelse hör bara hemma i relationer där båda har samma makt att lämna den andre. Vart ska till exempel ett barn som misshandlas av sina föräldrar ta vägen? undrar Ann Heberlein.

Hon menar att valet att förlåta också har att göra med om förövaren ger offret anledning att tro att han eller hon inte skulle göra om samma sak. Om gärningsmannen visar total brist på insikt om att han har gjort en person illa så tar han inte på sig ansvaret för det som hänt, och då kan man inte förlåta.

Hon berättar om en man vars pappa utsatte honom för sexuella övergrepp när han var barn. Många år senare sökte pappan upp honom och ville ha en vanlig far-sonrelation. Men sonen ville inte ha med pappan att göra. Fadern visade nämligen ingen ånger och verkade inte inse att han hade gjort fel. Snarare tyckte han att det var hans "rättighet" att träffa sitt barn, som alla andra föräldrar.

- I det fallet kan inte sonen förlåta honom. Syftet med förlåtelse är nämligen att den förlåtne ska förstå vad han/hon gjort och hitta styrka att bete sig bättre i fortsättningen, säger Ann Heberlein.

Hon betonar att förlåtelse inte innebär att det som hände var okej, utan att både offret och förövaren står fast vid att handlingen var felaktig. "Jag vet att du gjorde fel, men jag förlåter dig ändå."

Men vad ska man då göra om förövaren inte visar ånger och kan förlåtas, och man ändå inte vill fastna i bitterhet och hat? Ann Heberleins lösning är likgiltighet, att man suddar ut personen ur sitt liv. Då tänker och agerar man inte längre utifrån en vilja att skada eller hämnas, utan utifrån sin egen självrespekt.

- Så har Olivia hanterat situationen. Hon är inte längre arg på sina tidigare kompisar, de betyder inget längre. Nu vill hon bara fortsätta med sitt eget. Därför tycker jag att det är starkt av henne att stå på sig och låta bli att förlåta.